Elisabeth Åsbrink | Jag gråter
15582
post-template-default,single,single-post,postid-15582,single-format-standard,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,paspartu_on_bottom_fixed,qode-theme-ver-17.0,qode-theme-bridge,qode_header_in_grid,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive
 

Jag gråter

Jag gråter

Idag gråter jag för allt som är vackert och allt som är förfärligt. Ingen ordning alls. Såg en fjäril i Köpenhamn häromdagen. En grön solkatt i vattnet nyss. Och allt beror nog på tiden, som både rusar genom kroppen och stannar där, samtidigt.

För varje födelsedag blir det allt fler som säger att åldern bara är en siffra. Man är så gammal man känner sig, säger de. Äh. När blev det fult att erkänna att åldrandet känns, att det måste kännas?

Nu råder lövsprickning och vi går genom doftmoln från lönnens gröna blommor. Dagarna i maj är så flyktiga och efterlängtade, på några veckor slår förändringen ut. Körbärsblommorna blir sönderfotograferade, man letar lä och vänder ansiktet mot solen.

Kanske rör det sig om fem, högst tio dagar som liksom innehåller både framåtrörelse och stillhet, löften och besvikelse. Med sina svala morgnar, koltrastsången och 27 nyanser av grönt, blir de till en slags essens av tidens, vårens och livets flyktighet.

Jag märker hur andra, redan levda, majdagar kommer tillbaka, som om minnet finns lagrat i kroppen och nu aktiveras: känslan av grus under skosulan, nyregnad asfalt och dammet från tennisbollar som legat oanvända hela vintern. Den där helt särskilda känslan av att någonstans, snart, där framme väntar en skolavslutning i syrendoft och vitt, som en portal till sommaren.

Våren, tiden, åren. Det är omöjligt att veta vad de gör med oss, och svårt nog att förstå vad vi gör med dem. Men vi åldras. Vi är dödliga, och vi måste hantera det.

En bekant sitter just nu och vakar över sin fars sista dagar. Fadern blir allt smalare, tunnare, är på väg bort men ännu kvar. Hennes skildring av timmarna i rummet med sängen där han ligger, hans svaga röst och andhämtning, får mig att tänka på åren efter gymnasiet, då jag arbetade med gamla.

En av kvinnorna jag handlade och städade åt, blev också vän: Irma. Ibland, om eftermiddagarna, när jag var klar med alla plikter, ringde jag på hos henne, och vi satt i varsin fåtölj och talade om livet, hon mest. Irma lärde mig att dricka whisky the american way, med några droppar vatten. Ålderskillnaden mellan oss var sjuttio år: en obegriplig stor mängd tid. Ett helt kvinnoliv låg bakom henne medan ett helt kvinnoliv låg väntande framför mig. Men vänner blev vi.  Jag fick 100 dikter av Hjalmar Gullberg.

När Irma låg för döden ville hon bli kvar i sitt hem, i sin säng, och jag var en av dem som vakade över henne, fuktade hennes mun med blöta kompresser och såg henne försvinna inåt, bortåt, i en rörelse omöjlig att fånga: hon var där och inte där samtidigt. Men vid ett tillfälle såg hon på mig, helt klar, och sa:

”Om jag föds igen, skulle jag vilja att du var min mamma.”

Det var märkligt, helt självklart och omöjligt att glömma.

Jag var inte i rummet när hon dog men minns vårens ljusgröna eufori utanför fönstret. Efteråt hörde jag hennes vuxna barn bråka om arvet.

Nu är jag halvvägs genom mitt kvinnoliv, äldre än jag var då, men ännu inte lika gammal som Irma blev. Vårens skira ljuvlighet påminner om att allt är nu, tidens gång kan vara både självklar, vacker och sorgsen på samma gång, man gråter över världens skönhet och världens förfärlighet, ser en fjäril, blänket av en solkatt och försöker acceptera att så ser tillvaron ut. Att allt beror på tiden, som både rusar genom kroppen och stannar där, samtidigt.