Elisabeth Åsbrink | Aldrig mer
15584
post-template-default,single,single-post,postid-15584,single-format-standard,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,paspartu_on_bottom_fixed,qode-theme-ver-17.0,qode-theme-bridge,qode_header_in_grid,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive
 

Aldrig mer

Aldrig mer

Aldrig mer, säger vi och låter som om vi menar det. Aldrig mer, upprepar vi och tror att orden ska rädda oss från att upprepa just den historia vi lovat aldrig ska upprepas. Senast gällde det minnet av de 36 timmar som blev den stora vändpunkten i nazisternas förföljelse av judar, den så kallade Novemberpogromen.

Många envisas med att kalla den för det andra namnet, det som låter vackert, klockrent och genomskinligt, utan att inse att det är en försköning som gränsar till lögn. Det har nämligen inget med kristall att göra. Det handlade om misshandel, våld, mord och förstörelse, i två dygn av  vår gemensamma europeiska historia.

Den 9 och 10 november 1938 brändes 267 synagogor , varav 76 förstördes totalt. Över 7 500 judiska affärsverksamheter och hem plundrades och vandaliserades. Ett nittiotal judar mördades, och judiska begravningsplatser, sjukhus, skolor länsades och förstördes medan polis och brandkår passivt såg på. Pogromen avslutades med att 30 000 människor greps och deporterades till läger, endast för att de var judar.  Därefter dömdes de judiska församlingarna i Nazityskland att betala en miljon reichsmark (motsvarande 4 miljoner dollar) i skadestånd för förstörelsen till den tyska staten. De flesta vet fortsättningen.

Nuförtiden är den 9 november är ett tillfälle att upprättahålla kunskapen om folkmordet på de europeiska judarna, och hedra offren för det rasistiska våldet.

Fast inte i Umeå, universitetsstad i norra Sverige. Där sker det surrealistiskt monty python-obegripliga att en manifestation ordnas på stadens torg, där bland annat det socialdemokratiska kommunalrådet ska tala – men judar är inte inbjudna.

Älskade Sverige.  Så ofta och orättvist anklagat för att vara landet lagom, försiktighetens och fridens land. Hit flydde min far som 20-åring, undan den kommunistiska diktaturen i Ungern och dess inneboende judehat, undan sin historia av att födas i ett land som ville döda honom. Han var nyss fyllda fem år när han på Budapests gator kallades ”stinkande jude” och gick hem och frågade sin mor vad jude var. Därefter mördades hans far, och sedan hans farmor. Han fick svar.

Att han och hans mor överlevde beror på outhärdliga tillfälligheter: Adolf Eichmann beslöt sig för att tömma den ungerska landsbygden först, och lämnade Budapests judar med ytterligare några veckors livstid. Den Röda Armén avancerade och hann fram till staden i tid. Och så beror deras överlevnad på något annat,  något ogripbart som varken har med mirakel, tur eller skicklighet att göra. Men de överlevde.

Min far är lyckligt icke-troende, men vid ankomsten till Sverige beslöt han sig för att aldrig mer gömma sig, inte någonsin låtsas som om han var något annat än jude. Trots det lyckönskade han mig när jag fick barn med en icke-jude: ”så går det äntligen ur blodet”.

Ett erkännande och en förnekelse, en ambivalens och en klyvnad – in i den judiskheten är jag född, in i den förföljda, den folkmordsdömda judiskheten.

När min far kom till Sverige i mitten av 50-talet var det granarnas, skidspårens och de olåsta dörrarnas land. Ingen ifrågasatte hans rätt att vara här. Befolkningen förstod hans flyktskäl och välkomnade honom som skattebetalare, medicinstuderande, som kirurg och som vän. Möjligen kom han i goda tider, ja. När den som ville arbeta fann arbete, och den som ville studera gavs möjlighet. När det svenska systemet insåg sitt behov av arbetskraft och ambitiösa medborgare, och kunde ta vara på dem.

Möjligen passade han också in den kollektiva självbilden om Sverige som de goda gärningarnas nation, en berättelse som börjar med de danska judarnas räddning 1943. Nästa kapitel är Raoul Wallenbergs hjälteuppdrag i Budapest 1944, och sedan följer de vita bussarnas ihopsamling av tiotusentals lägerfångar 1945, och vården de fick i olika flyktingläger runt om i Sverige.  En berättelse om godhet – vem vill inte minnas den?

För fyra år sedan, när min bok om Sverige under 30- och 40-talet publicerades – tiden före godhetens tid – fick jag gång på gång höra från de svenska läsarna att de inte kände igen sig. ”Är detta mitt Sverige?”. Och ändå är min skildring till stor del baserad på svenska historikers forskning, som slår fast en stor flyktingrädsla och ett uttalat motstånd mot judar, grundat i både rasbiologi och protektionism. När nazisternas mord och brutalitet drev människor ut ur Österrike och Tyskland 1938, stängde hela Europa sina gränser för de förföljda. Sverige var inget undantag, och det var inget nytt.

Sedan 1933 har judiska invandrare särskilt markerats i handlingar hos den då ansvariga myndigheten, Socialstyrelsen. Efter deras namn skrevs bokstaven m – som i mosaisk. Ingen annan religiös eller etnisk grupp har markerats på liknande sätt.  I 1936 slog Socialstyrelsen fast att den rådande restriktiva utlänningslagstiftningen var bra, och fungerade som en spärr mot ”ur ras- eller annan synpunkt svårassimilerbara element”.

Efter den så kallade kristallnatten och den stora flyktingvåg som följde i dess spår, satte Sverige hårt mot hårt mot Nazityskland. För att skydda sig från flyktingarna hotade man att införa visumtvång för samtliga tyskar, och krävde att alla judars pass skulle märkas så man kunde skilja den ena tysken från den andre. Den nazityska regimen gav med sig, och stämplade judarnas pass med bokstaven J. I slutet av oktober 1938 fick de svenska passkontrollanterna ett hemligt cirkulär med instruktion om att människor med sådana pass, som saknade uppehållstillstånd eller gränsrekommendation, skulle avvisas direkt vid gränsen. Sagt och gjort. J som i jude.

Trots detta samlades studenter i Uppsala och Lund i massmöten våren 1939, för att protestera mot ”judeinvasionen” och på Stockholms gator gick nazister i fackeltåg. Regeringen tog intryck.  I april kunde en svensk diplomat på konsulatet i Prag skriva till utrikesdepartementet i Stockholm med följande rapport:

”Råttorna lämna det sjunkande skeppet. I våra trappor stå ”icke-arier” i kö för att

höra sig för om möjligheterna att få komma till Sverige. (…) Minister Eisenlohr sade till mig häromdagen på sitt litet spefulla sätt: ”Nu får ju alla judarna härifrån komma till Sverige”. (…)  Kanske vore det skäl att höra vad våra svenska judar ha för ställning i frågan, det blir ju de som i första rummet kommer att drabbas av följderna av en hotande invasion. (…) Alldeles säkert resonera samtliga som M vid vårt senaste samtal: ”kommer jag en gång till Sverige, lärer ingen kunna få mig därifrån.”

Den svenska flyktingpolitiken förblev mycket restriktiv genom hela det europeiska folkmordet. Det varma och välvilliga Sverige, föregångslandet, föds först i oktober 1943.

Den extrema omsvängningen inleds ett år tidigare, den 26 november 1942, då drygt femhundra norska judar togs till pråmen Donau i Oslo hamn och skeppades till Stettin för vidare transort till sin död i Auschwitz. Ingen vet riktigt varför de stängda svenska gränserna luckras upp just då. Kanske hade information om det pågående folkmordet äntligen börjat nå in? Kanske hade Hitlers svikande krigslycka del i förändringen? Troligen var den nordiska broderskapstanken ett skäl, av flera. De norska judarna var ju nästan som svenskar, knappt någon skillnad alls. Sveriges regering erbjöd sig att ta de återstående tusen norska judarna, men Nazityskland vägrade. Året därpå, när det blev dags att deportera de danska judarna, var därför Sverige redo, öppet och välkomnande. Och där börjar alltså den svenska självbilden. Minnet av åren innan dess är försvunna, som om det kollektiva medvetandet lider av demens. Trots svenska historikers arbete, trots min och andras fackböcker, har landet som vill vara en humanitär stormakt glömt sin både judehatande och flyktingfientliga historia.

Några år efter kriget, 1956, påbörjade en ensam, mörkhårig ung man sin flykt. Han och två vänner mutade gränsvakter och betalade smugglare för att ta sig ut ur Ungern, de gick i varandras fotspår över minfält (den som gick först kastade sten för att detonera nedgrävda minor). Han hamnade i uppsamlingsläger i Österrike, slussades sedan till ett nytt läger i Skåne: min ungerske, judiske far. I mitten av 60-talet föds jag. I det land jag växte upp mötte jag inget judehat. Barnen kunda ropa ”spring som en liten jude” när vi spelade fotboll, men inte mer. Inget våld. Om man inte tänker på skinnskallarna som samlades i Gamla Stan på 80-talet, och som man aktade sig noga för. Eller svastikorna som klottrades på Stockholms fasader.  Allt var lugnt. Såvida man inte räknar in ett femtontal mord på vänstersympatisörer, poliser, homosexuella eller flyktingar som svenska nazister utförde under 90-talet. Det är allt.

På mina boksamtal inför en samhällsengagerad grånande medelklass, kommer ibland frågan om varför vi jämt måste tala om förintelsen? Är inte islamofobi viktigare?, frågar de vänligt.  En god vän säger sig förstå när en demonstration i Malmö till stöd för Israel bemöts med sten och flaskor. ”Det är begripligt”, säger han och tycks förlåta stenkastarna. En bekant mailar att jag gör en felaktig politisk prioritering när jag skriver om judehat istället för palestiniernas lidanden, trots att jag just publicerat en text om bäggedera. Men, som sagt, inget våld. Alla landets judiska skolor, förskolor och bönehus är ju för övrigt tungt bevakade. Att gå med kippa i Malmö rekommenderas inte, men annars är allt lugnt.

Min far säger ofta att han är tacksam för att han kom just till Sverige, och jag instämmer gärna. Vi älskar granarna, skärgårdens berghällar nedslipade av inlandsisen, lena och solvarma under sommaren. Vi älskar fredligheten – vi älskar till och med långsamheten – för att lugnet genererar lugn och fredligheten genererar mer fredlighet.  Min far blev läkare, anställd i offentlig sektor i hela sitt yrkesliv. Jag blev författare och ägnar mig åt minne, självbild och glömska. Kanske det är en tillfällighet, kanske inte.

Det för oss tillbaka till Umeå, universtetsstaden i norra Sverige, och till årets planerade manifestation till minne av Kristallnatten för några veckor sedan. Ett fackeltåg mot rasism. Många inbjudna talare från kommunens ledning och flera politiska partier. Men inga judar.

Man kan roa sig med att tanken på en minnesstund apropå turkarnas folkmord på armenierna, utan att armenier bjuds in. Eller föreställa sig högtidlighållandet av offren för Pol Pots skäckstyre utan någon inbjuden kambodjan. För tydligen kan man i Sverige idag, manifestera minnesdagen av den så kallade Kristallnatten utan att bjuda in någon jude. Det var till och med en väl övervägd handling från det socialistiska Arbetarpartiets politiska sekreterare, som organiserade manifestationen. I en lokal tidning kommenterar han beslutet:

”Det kan upplevas som en ovälkomnande eller otrygg situation för dem (judarna)”.

Han syftar troligen på att det vid tidigare tillfällen förekommit israeliska flaggor där man likställt Davidsstjärnan med svastikan. Så, istället för att ta eventuella hatbrott på allvar och polisanmäla dem, undviker man att bjuda in offren så att de ska slippa känna sig otrygga tillsammans med de som hatar dem.

Vad som faktiskt sker är praktiskt genomförd historierevisionism. Om man retuscherar offren från de historiska händelser där de var offer, upphör brottet de utsattes för att existera. Kvar blir en illusion av solidaritet, ett ”aldrig mer” utan verklig känsla eller historisk mening, en fasad av tolerans där de inbjudna kan delta i godhetens namn.  Och de som hatar, kan lugnt hata vidare – allt under fackelskenet av en antirasistisk manifestation.

Sverige idag.

Elisabeth Åsbrink

publicerat i Weekendavisen 2015