Det går an.
Sommaren är kort.
Härtill är jag nödd och tvungen.
Danskjävlar.
Den blomstertid nu kommer.
Man tager vad man haver.
Diktaturens kreatur.
Öppna era hjärtan.
Suedi.
I ORDEN SOM FORMADE SVERIGE gör Elisabeth Åsbrink nedslag i talesätt, låtar och uttryck, från det första århundradet i vår tideräkning fram till våra dagar. Vilka är det svenska värderingarna? Och, vad får man egentligen säga i det här landet?
”En lysande upptäcktsfärd genom svensk idéhistoria.”
Dagens Nyheter
”Åsbrink skriver med sedvanlig klokhet, ibland med vasst patos och alltid med nyfikenhet. Uppfordrande och stimulerande om svenska ord.”
Göteborgsposten
”Åsbrinks bok är av ett eget slag. Den handlar mer om svenskarna än om Sverige. Mer om värderingar, mer om språk och tankevärldar än om årtal och regent- och regeringslängder. Den är fri i tanken, hoppar i tiden när den stöter på paralleller, befruktar de stora linjerna med anakronismer och sidospår, och som lärobok för oss som för ofta tittade ut genom klassfönstret under historielektionerna är den oslagbar.”
Västerbottenkuriren.
”Det är välskrivet, ofta roligt och utmanar läsaren att säga e3mot och fundera på bättre exempel.”
Aftonbladet.
”Jag hoppas att orden som formade Sverige ska bli vida läst.”
Smålandsposten
Orden som formade Sverigekommer som pocket hösten 2019. Den utkommer i Storbritannien, Australien och USA under titel MADE IN SWEDENoch är också översatt till polska och italienska.
SUEDI
Jag har ingen aning om ifall vi sjöng eller firade när jag blev svensk medborgare. Kanske jag fick en glass? Jag var ett år och tre månader.
Det påstås att jag blev till i Strömstad, själva förlossningen ägde rum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och min mor var brittisk. Men jag föddes som en ungersk unge. I Sverige gäller nämligen härstamningsprincipen: föräldrarnas medborgarskap avgör barnets medborgarskap. På latin heter det jus sanguinis, blodets rätt – och min far kom från Ungern.
Han hade flytt den kommunistiska diktaturen, utbildat sig till läkare i Sverige och sökt svenskt medborgarskap. Det beviljades i juli 1966 och först då blev också jag svensk, som ett slags bieffekt. Blod, arv, biologi.
Den franska revolutionen handlade om att utjämna skillna derna mellan fransmän i olika sammanhang, och medborgarska pet var en bärande del av ideologin. Istället för privilegier grun dade i klass eller grupptillhörighet skulle samma rättigheter gälla alla medborgare. Fransmännen utgick från jus sanguinis, blodets rätt. Medborgarskap var förbehållet barn till medborgare, oavsett födelse och bostadsort. Allt handlade om härstamning.
I USA är det tvärtom. Den nationella självbilden grundas på att landet är en invandrarnation. Här råder jus soli, jordens rätt. Den som föds inom landet blir amerikan, oavsett vem hans eller hennes föräldrar är. Invandrare blir amerikaner genom att svära en trohetsed där de deklarerar sin lojalitet med det nya landet och avsvär sig sitt tidigare hemlands nationella symboler.
Under blodets rätt finns tanken på kulturell och språklig ge menskap som grund för en nation. Konsekvensen blir att den som inte uppfyller kraven utesluts. Med territorialprincipen, jordens rätt, utgår gemenskapen från en civil sammanslutning av med borgare. Alla medborgare är inkluderade.
Etnos eller demos.
Då jag växte upp på 80talet var den vanligaste frågan jag fick: Var kommer du ifrån? Något hos mig signalerade annorlunda skap trots att jag hade ett svenskklingande namn och talade utan brytning. Jag fattade aldrig vad det var. Mitt hår? Skolkamrater frågade, främlingar i affärer frågade, jämnåriga som jag träffade för första gången frågade.
Det fanns inget ovänligt i deras blickar, men varje gång frågan ställdes kände jag mig utkastad ur något slags gemenskap (oklart vilken). Jag kommer härifrån, blev mitt svar. Från Sahlgrenska. Göteborg. Sverige. Då kom nästa fråga: Men egentligen?
Jag undrar fortfarande hur det där »egentligen« ska förstås. Att jag hade talat sanning men att det egentligen fanns en annan sanning som var ännu mer sann och nog skulle krypa fram om de bara frågade efter den? Jag vet inte.
Rapparen Erik Lundin släppte låten »Suedi« 2015. Låten beskriver en uppväxt där barndomens självklara känsla av till hörighet, med Estrella, Björnes Magasin, Pippi och John Blund, upphör att betyda något för hans identitet. Istället upparbetar han medvetet ett främlingskap och finner stolthet där. När andra ser på honom med en avvisande blick – fick höra ordet neger som det var mitt förnamn – väljer han utanförskapets samhörighet och ett liv som levs i motsats till svennarna. Men när han sedan reser »hem« till Gambia blir han tamejfan ändå presenterad för släkten som svensk, och måste tänka om.
Jag minns det så väl, dagen jag hitta mig själv
Jag bjöd föräldrarna på fika, minns hur farsan blev ställd Tog ett djupt andetag, ingen idé att jag skäms
Jag sa, det dags att jag berättar att er son han är svensk Jag var Suedi / Ja vakna upp och va Suedi
Hade livet blivit annorlunda om territorialrättens princip genom syrat Sverige?
Jag tänker på det tusen år gamla stenlejonet i Pireus hamn, utmejslat i ljusskimrande marmor från berget Pentelikon i Aten. På lejonets vänstra sida fanns den runa som kan vara det äldsta beviset på att svear kallade sig själva svear.
Svioner, sweonas, suehans,suetidi, sueones, sviar, suedi … Orden ligger som mynt i botten av en brunn och glimtar till när någon behöver skriva en berättelse som har en början, en mitt och ett slut. Det kan gälla historien om ett folk, ett språk, ett land, en historia som kan vara sann, falsk eller förskönande; historien om en historia.
Jag skrev den här boken för att det finns något som heter iden titetskris men inget som kallas identitetseufori, för att en gång skrev den amerikanske poeten Walt Whitman en dikt, »Song to myself«, där han gestaltar sitt land och sig själv – och genom att citera honom vill jag gestalta mitt land och mig själv och därefter behövs inga fler ord och jag kan sätta punkt.
I am large, I contain multitudes.
