Elisabeth Åsbrink | Och i Wienerwald står träden kvar
15430
page-template-default,page,page-id-15430,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,paspartu_on_bottom_fixed,qode-theme-ver-10.1.2,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Och i Wienerwald står träden kvar

Femhundra brev från Wien, prydligt sorterade efter årtal, ombundna med snöre och förvarade i en IKEA-kartong. Adressaten var Otto, en judisk pojke som tretton år gammal ensam kommit till Sverige från ett Österrike som alltmer präglades av nazisternas maktövertagande 1938. Ottos föräldrar blev kvar i Wien. Breven till Otto visar hur deras vardagsliv hela tiden kringskärs. De försöker hålla modet uppe, de gläds åt att han har nått friheten, men sorg och saknad lyser igenom. De sista brev Otto får har avsändaradressen Theresienstadt – hans föräldrar skulle aldrig återvända.

I Sverige hamnade storstadspojken Otto i Småland, blir dräng och går från gård till gård. Med tiden fick han arbete som dräng hos familjen Kamprad på gården Elmtaryd i Agunnaryd. Mellan sonen i huset, Ingvar, och Otto uppstod en stark vänskap. Samtidigt var Ingvar Kamprad aktivt engagerad i nazistiska organisationer och en stor anhängare av fascisten Per Engdahl.

I mars 2014 tillbringade jag några dagar i Wien, där jag bland annat träffade representanter för organisationen Steine der erinnerung. Tillsammans samlades vi utanför porten på Löwengasse 49. Under en fin ceremoni la vi minnesplattan på plats och jag la ner fem stener, en för var och en av de som levt där och som jag skriver om I boken: Josef och Elise Ullmann, Margarete Kollmann, Adolfine och Paul Kalmar.