Salman Rushdie-texten: Publicerad januari 2015, Dagens Nyheter

Salman Rushdie-texten: Publicerad januari 2015, Dagens Nyheter

En gång i veckan kommer en ny seriestrip om Jesus and Mo på nätet: två skäggiga snubbar som ibland delar säng, men oftast hänger vid en bar och diskuterar ditt och datt, som kristendom och islam. Då och då får de mothugg av The Barmaid, som varken tror på guds existens eller liv efter döden. Men henne får vi aldrig se, eftersom hon absolut inte får avbildas.

Den brittiske tecknaren bakom serien måste gömma sig bakom extrema säkerhetsåtgärder på grund av döds- och hackerhot från kränkta människor. Inte ens hans vänner vet vad han arbetar med. Och det är nog ingen slump att Jesus and Mo är en av författaren Salman Rushdies favoritserier.

Han var i Köpenhamn för en dryg vecka sedan, Salman Rushdie, och jag hörde honom tala om liv och arbete inför publik. Han är brett beläst, rolig men framför allt belymrar han sig för yttrnadefriheten – i Europa, i USA och i hand födelseland Indien: alltför få försvarar den alltför svagt. Ett skäl till det, menar han, är vår tids fixering vid identitet. Rushdie har ofrivilligt blivit expert på det hela – identitet, konst, kränkta människor och yttrandefrihet.

För tjugofem år sedan utfäste den dåvarande ledaren i Iran, ayatollah Khomeini, en belöning till den som dödade Salman Rushdie, för att han skulle ha hånat islam i sin bok Satansverserna. Konsekvenserna blev oerhörda när världen fick en ny erfarenhet av religiös extremism kombinerad med kränkthet. Rushdies japanske översättare mördades, hans italienske översättare blev knivhuggen, hans norske översättare skottskadades. Själv måste han leva gömd i flera år. Mo

Medan vi här diskuterar yttrandefrihet i förhållande till lagen om hets mot folkgrupp, brottas en stor del av världen med yttrandefrihet kontra kränkning.

I debatten efter Rushdieaffären  (och efter Life of Brian-affären 1979 då judar, katoliker och protestanter alla upprördes av respektlösheten och Mony Pythongänget mottog dödshot efter dödshot, och efter de så kallade Mohammedkarikatyrernas publicering i Danmark)  uttrycktes åsikten att yttrandefrihet inte ska missbrukas, inte provocera i onödan och därför bar de hotade själva ett visst ansvar för hoten mot dem.

Men offret är inte ansvarig för förövarens brott. Yttrandefriheten är grund till alla övriga friheter. När den krockar med vår rätt att slippa hot, löser demokratin det med en hatbrottslag, i Sverige lagen om hets mot folkgrupp. Det är bra, och om lagen inte fungerar ska den justeras. Men vi kommer aldrig ifrån det faktum att yttrnadefrihet alltid innebär en viss risk för kränkning. Och en konstnär ska inte vara artig eller anpassa sig efter omgivningens känslor och politiska prioriteringar.

Vad gäller just konstformen satir, är den självkalibrerande och därför nödvändig för yttrandefriheten. Det sa den – av säkerhetsskäl – anonyme skaparen av Jesus and Mo i tidningen Weekendavisen nyligen:

”Den grad av kränkthet människor känner, är precis den mängd de förtjänar.”

Men det är skillnad på att som kränkt kritisera en idé, och på att vända sig mot enskilda individer. Som Rushdie säger; din rätt att vilja slå mig går så långt som till den punkt där min näsa börjar.

Salman Rushdie är indisk brittisk sekulariserad muslim. I samtalet i Köpenhamn knyter han attackerna på yttrandefriheten till vår besatthet av identitet. Som om vi trycks allt längre in identiteter där bara en aspekt dominerar; tro, nation, hudfärg, sexualitet. Ju smalare identitet, desto hårdare motsättningar. Allt hänger samman.

I am large, I contain multitudes, skrev poeten Walt Whitman.

Vad är du?