David Grossman

David Grossman

– Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbrittanien, Ryssland, USA … alla dessa länder som upprörs av vad som händer i vår region – hjälp oss. Kom med ett initiativ som tvingar israeler och palestinier att sätta sig ner och finna en lösning!

Nej, den israeliske författaren David Grossman kan inte svara att han mår bra, när jag ringer honom i hemmet i Jerusalem. Han är plågad av två, djupt smärtsamma livsomständigheter – den ena är sorgen efter hans sons död för, nästan på dagen, åtta år sedan, den andra är frustration över fanatikerna i Israel och inom Hamas som inte tillåter att våldet tar slut. Den ena svärtan rinner helt igenom hans senaste bok, Fallen ur tiden, och den andra driver honom att gå ut i offentligheten, senast i ett öppet brev, publicerat i New York Times.

– Det som sker nu är så chockerande och förödande att jag helt enkelt behövde höra min egen röst för att inte allt våld och all självrättfärdighet skulle lägga beslag på mig. Vi har, på båda sidor, utvecklat sofistikerade berättiganden för varje illdåd vi begår. Den huvudsakliga frågan är, varför har vi levt i denna hermetiskt tillslutna bubbla av våld i över ett decennium nu? Jag riktar mitt brev till den israeliska ledningen, och frågar hur kommer det sig att vi i det starka Israel, den starkaste militärmakten i regionen, inte kan finna modet och beslutsamheten att förändra läget.

– Vad tror du är svaret?

– Rädsla.

David Grossman har tillsammans med författarvännen Amos Oz varit en aktiv och envis förespråkare av en tvåstatslösning. Hans son, Uri, dog i Libanon 2006, som soldat kriget mot Hisbollah, och de två sorgerna – den över landet och den över sonen – är sammanlänkade men också helt skilda åt. Hans röst förändras när vi kommer in på den senaste boken, och han talar långsammare. Som om han varit en Orfeus, som vänt sig inåt, nedåt i sitt författarskap, sökt sig mot dödsriket för att hämta tillbaka sin son. Men återvände med ord.

– Din bok, en sorgsesång?

– Jag vet inte vad jag ska kalla den. Det är en berättelse om en resa, en bön från en icke-troende. Det är ett försök att göra något som jag tror att bara konst förmår –att söka den plats där liv och förlust kan samexistera.

Om David Grossman skrivit en roman, poesi, ett libretto eller en pjäs kan han inte svara på, och frågan är om det ens är viktigt. Texten ligger där; en man och en kvinna har förlorat sitt barn, och mannen ger sig iväg på en vandring där han möter Kentauren (till hälften författare, till hälften skrivbord), Hertigen, Barnmorskan.  Myt och inre monolog vävs samman som i det undermedvetna.

– Det är inte en bok, det är en varelse, säger David Grossman med en slags förvåning. Den hade sitt eget liv och jag skrev det.

– Jag kom att tänka på några rader ur en dikt av Samuel Beckett: who may weigh absence in a scale? …  nothingness in words enclose?

– Ja. Sorg är en av de mest isolerande mänskliga tillstånd av alla. Även när man sörjer tillsammans, med människor som är nära och älskade, har sorg den egenskapen att den isolerar oss, och ställer oss inför vårt liv och vår död på ett sätt som jag inte känner igen från något annat  i mitt liv.

– Försöker du bryta isoleringen eller accepterar du den?

– Jag accepterar den. Men jag tror att denna bok tillåter andra att närma sig mig, och tillåter mig att närma mig dem. Det var inte terapi – konst är något annat än terapi, och skall vara det – men skrivandet tillät mig att skrapa på ytan av denna hermetiska vägg mellan oss och döden, och sedan komma tillbaka.

Personerna i boken debatterar sin sorg, klagar på den, omfamnar den och vill fly den.

”Jag vill lära mig skilja minnet / från smärtan. Eller åtminstone delvis / så mycket det är möjligt, för att allt som varit / inte ska vara till den grad indränkt i smärta. / Då ska jag kunna komma ihåg dig mer, / du förstår: jag ska inte frukta varje gång / minnets brännande smärta.”

Fallen ur tiden har redan kommit ut på flera språk, och tagits emot med stor uppskattning. Sorgen som paralyserade David Grossman, tystade honom, fyller fortfarande hans varje minut. Han föll själv ut ur tiden, men följde skrivandet tillbaka.

– Livet är skört, en sekund av ljus i mörkret. Det visste jag ju förut också. Ändå tror jag att de som varit med om att förlora någon, vet något mer. Och jag ville sätta ord på det.

David Grossman tar ett djupt andetag där borta i Jerusalem.

– När detta hände oss, var det många människor – och bland dem några av vår tids största författare, som jag har förmånen att känna – som hörde av sig. Och alla skrev att de saknade ord för att beskriva vad de kände. Jag tänkte, att så får det inte vara! Jag har alltid trott att det som gör oss mänskliga, är vår längtan att namnge, att sätta ord på världen. Om jag inte fann mina ord, skulle det vara detsamma som att fly från mig själv som författare. Och som far.

– Att namnge är också att ett sätt att ta makten över det man namnger?

– Att namnge gör att jag plötsligt hör till. Jag upphör att vara alienerad, jag är inte längre främmande från det jag namnger. Jag är inte längre rädd. Det är det verkliga miraklet med litteratur – det befriar dig från att vara offer.

David Grossmans öppna brev till Israels regering, publicerad i New York Times den 27 juli, har delats tusentals gånger på nätet och kan beskrivas som försiktigt optimistisk.

– Hamas är en extrem och bitter fiende. Hamas mål är sådana som de flesta av oss inte kan acceptera. Sättet de behandlar icke-troende, sättet de behandlar kvinnor, sättet de behandlar homosexuella … det är förfärligt och fanatiskt. Men de leder halva det palestinska folket, de styr över Gaza. Vare sig vi vill eller ej, identifierar sig folket där med dem och vi måste ha med dem att göra.

– Jag ser också på mina egna, på israelerna, och jag förväntar mig att när vi börjar

skärskåda våra egna gärningar och förstår hur mycket övervåld vi har använt – mycket mer än vad som behövdes för att få stopp på det omedelbara hotet mot oss – kommer en attitydförändring.

Efter de senaste veckornas händelser i Gaza, är det inte många som tror på förändring, de kan inte se den, förmår inte. Men David Grossman tror att det kan bli en vändpunkt.

– Jag vet att det inte är lätt att tala fred med något som Hamas, som öppet deklarerar att de vill utplåna oss. Jag kan inte blunda för det. Men detsamma stod i PLO:s stadgar; löftet att utplåna Israel, men på Västbanken lett av Mahmoud Abbas, har förändringar skett. Kan vi stärka Abbas, förbättra livet för folket där, ge dem deras självständighet och deras mänskliga rättigheter utan skuggan av ockupation? Ja.

Jag vill inte kasta skugga över någon. Den sekund jag kastar min skugga över någon, är också jag i skuggan. Om inte palestinierna kan andas fritt, kan inte heller jag andas fritt. Det finns nu en unik chans att detta kan bli en punkt av förändring. Men för det behöver vi separat initiativ och hjälp utifrån. Vi kan inte lösa det själva.

Elisabeth Åsbrink

Fallen ur tiden, översatt av Ervin Rosenberg – Albert Bonniers förlag 2014.

publicerat i Dagens Nyheter 2015