Elisabeth Åsbrink | Agnes Heller
15594
post-template-default,single,single-post,postid-15594,single-format-standard,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,paspartu_on_bottom_fixed,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,qode_header_in_grid,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Agnes Heller

Agnes Heller

Taggtrådsstängsel, stängda gränser, en vägran att acceptera EU:s flyktingkvoter, tårgas mot syrier på flykt – den senaste tiden har Ungerns rykte i Europa drastigt försämrats.

Premiärminister Viktor Orbán har deklarerat att Ryssland och Kina är hans förebilder och att han vill införa en illiberal demokrati. Omvärlden har reagerat med häpnad och avsky men inget har egentligen hejdat utvecklingen.

Sedan Orbán och hans parti Fidesz fick regeringsmakten för andra gången i 2010 har villkoren för den regimkritiska pressen förvärrats, författningen har skrivits om för att Orbán lättare ska kunna utöva och hålla fast vid makten, regeringens kontroll över medierna har ökat och självständiga beslutsfattare på viktiga poster inom kulturliv och rättsväsende har systematiskt bytts ut mot lojala anhängare av Orbáns politik. Och meningsmotståndare har förföljts.

En av dem är Agnes Heller, filosof och professor eremitus på det uppburna ungerska Eötvös Loránd-universitetet. På väg till en föreläsningsturné i Mexico, besöker hon Göteborgs bokmässa där Ungern är årets temaland. Liten, spröd och skarp som ett rakblad, 86 år gammal, tvekar hon inte en sekund att analysera Ungerns nuvarande mörker och vem som ansvarar för det.

”Orbán deklarerar att Ungern är en illiberal demokrati och utnämner liberalismen till sin fiende. Det är en idé han delar med totalitära diktatorer som Lenin och Mussolini. Jag säger inte att han är som dem, men han delar deras brist på respekt för mänskliga rättigheter och friheter. Han saknar respekt för andras åsikter, för det pågående samtalet och för debatt.”

Man kan vrida och vända på bilden av Ungern och få helt olika intryck. En rik mat- och vinkultur, underbar poesi och musik. Men den demokratiska idén har aldrig haft ett starkt fäste. Snarare har en oavbruten underström av självupptagen nationalism och ett hat mot minoriteter runnit genom landets tusenåriga historia.

Under 30-talets ekonomiska kris lierar sig Ungern med det fascistiska Italien och Nazityskland. Under andra världskriget styrs landet först av en nazistisk lydregering, därefter av de ungerska nazisterna. Totalt mördas minst 30 000 ungerska romer, samt 565 000 ungerska judar.

Agnes Heller föds 1929 in i en judisk medelklassfamilj, och under kriget hjälper hennes far judiska familjer att fly. I 1944 deporteras han till Auschwitz och mördas. Efter kriget förvandlas Ungern till en kommunistisk diktatur och Heller själv blir filosof och övertygad marxist. Men efter anklagelser om antikommunitisk verksamhet går hon i exil, omvärderar marxismen och har sedan dess varit en av ideologins starkaste kritiker. I 25 år lever hon i New York där hon undervisar i filosofi och politisk teori, men sedan två år lever hon åter i Budapest.

”Ungerns attityd gentemot flyktingarna är en direkt konsekvens av Viktor Orbáns politik. Ungern är visserligen ingen diktatur men de oppositonella partierna är hårt trängda. Det finns några oppositionella tidningar men bara en radiokanal och två tv-kanaler där de kan göra sig hörda. All annan etermedia styrs av regeringen och sysslar med propaganda.”

Agnes Heller talar intensivt och oavbrutet, och intar positionen av en socialt engagerad fritänkare som vägrar låta tankevärlden begränsas av nationella hänsyn. I Ungern råder nu fundamentalistisk nationalism, slår hon fast, och sammanfattar landets syn på sig själv som ett infantilt credo:

”Ungern är världens bästa nation, ungrarna är bättre, mer kompetenta, intelligenta och ärliga än alla andra men omvärlden har ännu inte förstått detta, utan förminskar dem och EU förföljer dem. Om de bara förstod vad Ungern verkligen är, skulle resten av världens ledare göra som Orbán.”

Som ett exempel på hur den ungerska befolkningen låter sig manipuleras, tar hon en kampanj orkestrerad av Fidesz för en tid sedan, där gigantiska plakat ställde frågan: Vill du hjälpa flyktingarna eller dina egna barn?

”Naturligtvis svarar 85 procent av befolkningen att de vill hjälpa sina barn. Och det är så man infiltrerar hat i en befolkning.”

– Victor Orbán och Fidesz har varit mycket skickliga på att exploatera ungrarnas känsla av att vara offer. Hur kommer det sig att befolkningen är så mottaglig?

”I varje framgångsrik lögn finns ett korn av sanning. Fidesz har byggt en legend om Ungerns martyrium, och där är referensen till freden i Trianon sann.”

Det finns inte en ungrare som inte kan redogöra för sitt lands förödmjukelse 1920, då den österrikisk-ungerska monarkin upphör och Ungern blir självständigt. Landet går från en befolkning på över 20 miljoner till 7.6 miljoner samt förlorar 72 % av sitt territorium – bland annat Slovakien, Transylvanien, och Fiume (nu Rijeka), som var Ungerns enda hamnstad. Armén begränsas, flottan försvinner och över 3 miljoner ungersktalande hamnar utanför Ungerns gränser.

”Har du någonsin försökt att ljuga helt och hållet, utan ett uns sanning?, frågar Agnes Heller retoriskt. ”Det går inte. Fidesz tar denna sanning om Trianon och rättfärdigar hela lögnen. Nu är offerrollen en sköld, ett skydd mot historiska fakta. Bakom den kan ungrarna glömma att de sände judar till gaskammaren och soldater till den nazistiska armén, att de var villiga förövare.”

Premiärminister Viktor Orbáns idé om den illiberala demokratin bygger på att utnyttja det liberala systemet med allmänna, demokratiska val för att få makten och därefter demontera demokratin. Efter att ha analyserat Orbáns ideologi – han är till exempel emot ”dekadens”, sexuell frihet, kvinnors frigörelse – blev Heller i 2010 en av sex namngivna filosofer som offentligt anklagades för att ha stulit eller förskingrat statens pengar. I nyhetssändning efter nyhetssändning präglades deras namn in i allmänhetens medvetande som tjuvar, bedragare och lögnare. Agnes Heller är noggrann med att påpeka att ett 50-tal andra, politiker och affärsmän, gick igenom samma slags svartmålning.  Åtal har väckts, de åtalade har inte funnits skyldiga till brott, men det har ingen betydelse. Avsikten är att svärta deras heder och namn.

”Det finns hela byar på landsbygden som tror att jag har stulit statens pengar.” konstaterar Agnes Heller.

”Orbán vill riva skillnanderna mellan styrande och dömande institutioner – det är huvudsyftet med den illiberala demokratin. Han har bytt ut domarna till regeringstrogna och vänt på principen att man är oskyldig till motsaten är bevisad. Men han har inte lyckats korrumpera alla, det finns fortfarande självständiga domare.”

Och så tillägger hon lakoniskt: ”Det var värre under kommunismen.”

– Men efter att två totalitära system, nazismens och kommunismen, dominerat Ungern – hur kan man förklara att detta fortfarande är möjligt idag?

”De totalitära ideologierna – nazismen, kommunismen, fascismen – har det gemensamt att de behöver en fiende. En etnisk fiende, en klassfiende … alltid en fiende som måste elimineras. Förföljelserna för några år sedan är intressanta. De flesta anklagade filosofer var judar. Regeringen vilade tungt på antisemtism. Men sedan slutade de, och lämnade judehatet till Jobbik. Men inte ens Jobbik spelar på antisemitismen längre. Istället är det migranten, muslimen, som hatas. Migranten har ersatt juden.

– Men hur förklara den underliggande fascismen?

Agnes Heller skakar bestämt på huvudet, i protest mot frågans premiss.

”Alla talar om fascism. Men Berlusconi är inte fascist, inte ens Marine le Pen. Fascister vill störta systemet genom våld och upplösa parlamentarismen. Viktor Orbán vill något helt annat. Han vill behålla parlamentarismen men göra den impotent. Han vill organisera ett parti på ett leninistiskt sätt, skapa en demokratisk centralism där en person befaller och de andra utför befallningarna. Det är inte fascism.”

Hatet mot minoriteterna, som blir till hatet mot flyktingarna. Viktor Orbán som leder motståndet mot EU:s flyktingkvot tillsammans med Tjeckien, Slovakien och Rumänien. Det är lätt att se ett delat Europa, och att gränsen går vid det kalla krigets gränslinjer, mellan det gamla öst och väst. Men Heller ser ett annat mönster.

”Det handlar om periferi kontra centrum. De fattiga länderna befinner sig i periferin och kan inte tillgodogöra sig den ekonomiska utvecklingen. Arvet från kommunismen är framför allt att dessa länder inte kan skapa sitt eget välstånd, och fattigdomen väcker avund. Där går gränsen, och jag förutsade denna utveckling redan för 50 år sedan.”

Nationalismen blir så bensinen som Viktor Orbán häller över fattigdomen och avundens eld. Och då blir nationalismen en helande, integrerande kraft.

”Om jag är fattig, arbetslös, och inte kan vara stolt över mig själv, kan jag i alla fall vara stolt över min nation”, sammanfattar Heller.

”Men det fungerar bara i en nationalstat. I USA är det konstitutionen som skapar stolthet och blir en integrerande kraft, i religösa stater är det religionen som skapar sammanhållning. Före det första världskriget kunde arbetare i Frankrike och Tyskland lova att aldrig skjuta mot varandra, eftersom de var del av samma exploaterade proletariat. Och den kosmopolitiska borgerligheten kände inte heller av nationella gränser utan var tätt samanlänkad. Men det första världskrigets verkliga segrare var nationalstaten och nationalismen.”

Gång på gång understryker Agnes Heller hur premiärminister Orbán är övertygad om att han och hans illiberala demokrati är en förebild, och att andra europeiska länder kommer att följa i hans fotspår.

– Hur ska EU bemöta Ungern?

”Jag ger inga råd till resten av Europa.”

Agnes Heller tystnar för första gången under vårt samtal. Allt är stilla, i väntan, när hon plötsligt bryter tystnaden och tillägger:

”Européerna måste ta Viktor Orbán på allvar, för att de kommer att behöva försvara sig mot honom. Han vill sprida sin politik till andra länder, och det är inte ett helt osannolikt scenario. Så han är en farlig kille, inte bara för Ungern utan för hela Europa.”

Elisabeth Åsbrink

Författare och journalist

publicerat i Dagens Nyheter och Weekendavisen 2015