06 dec Jan Guillou
Jan Guillou är en envis rackare. Först hävdar han i SVT att ett ”vanligt påstående är att, jodå, särskilt borgerligheten visste minsann exakt vad som pågick i Nazityskland och i de länder Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå att det inte är sant. Man visste inte.”
Sedan mötte han motstånd från historiker och författare (däribland mig) men vidhöll att Sverige inget visste förrän i maj 1945, stödde sig på professor Klas Åmark, som då måste korrigera honom offentligt – och ändå kommer Guillou tillbaka och påstår att han har rätt. Imponerande opåverkad av fakta.
Men det tycks vara en del Guillou inte vill se. Alva Myrdal t ex, skrev i Aftontidningen i april 1943:
”Materialet om vad de moderna vetenskapligt systematiska och militärt diciplinerade judeförföljelserna egentligen är, börjar nu samlas i stor myckenhet och tillförlitlighet. (…) Vi saknar inte en initierad översikt över vad som händer med judarna i land efter land. Två miljoner judar är redan `likviderade´. De övriga går ännu kvar i dödsfara.”
När jag får frågan om varför detta är viktigt, utgör tre ord svaret: Makt, minnen, människor. Jag lånar dem från en nyöppnad utställning om minnesmärken på KØS, museet för offentlig konst i Köpenhamn.
I århundranden har minnesmärken varit monumentala, uppresta så att betraktaren ska känna sig liten och maktlös. De har hyllat segrar och framgångsrika ledare. Utställningen på KØS är en berättelse om demokratiseringen av minnet, hur minnesmärken nu lägger sig längs med jorden, pågår i ögonhöjd, har flyttat ut till vanliga människor, och alltmer handlar om förlust. En älskad har omkommit, vi lägger blommor och tänder ljus vid olycksplatsen. Minnesmonumentet i New York över 9/11 skapar rum både för dödade och levande.
Historieskrivning och minnesmärken har det gemensamt, att de väljer vad vi ska minnas. När man vill ta makten över historien genom att utlämna delar, tappar vi fokus över de avgörande frågorna: Vad visste vi? Vilka var vi? Vilka blev vi?
Den 26 november 1942 greps över femhundra norrmän av judisk börd och fördes ombord på ångaren Donau i Oslo hamn. Den som lyssnade på Sveriges radio, fick höra den norska nyhetsbyråns telegram:
”Det norska judeproblemet har funnit sin slutgiltiga lösning, i det att samtliga judar, bosatta i Norge, inklusive kvinnor och barn, förts ombord på en tysk 10 000-tonnare och avseglat till okänd bestämmelseort.”
Dagens Nyheter rapporterade vid flera tillfällen, Svenska Dagbladet, Aftontidningen, tidningen Socialdemokraten, Vecko-Journalen skrev, Göteborgs-tidningen och Svenska Morgonbladet likaså.
Många reagerade. Protestmöten hölls. Flera präster använde adventsgudstjänsten den 29 november till predikningar mot hat och förföljelse. Domprosten i Göteborg fyllde domkyrkan och citerade Lukasevangeliet: ”Om vi teg skulle stenarna ropa.”
Ett år senare, i oktober 1943, ägde ett av Förintelsens vackraste ögonblick rum – just för att man visste, just för att man förstod. Sverige öppnade sina gränser för 7 000 danskar av judisk börd, en unik händelse av humanitet i andra världskrigets historia.
Det är ett viktigt minne. Det ska vara en del av svensk historieskrivning. Det är svaret på frågan om vilka vi var, vad vi förstod och vilka vi blev. Och det ska ingen romanförfattare fördunkla, hur många böcker han än vill sälja.
publicerat Dagens Nyheter 2014